Us Earthlings.
 
(Post only in Swedish)
 
Insåg att jag saknar att skriva. Då menar jag verkligen SKRIVA SKRIVA  och inte ett vanligt blogginlägg om mina små eskapader de senaste dagarna. Kommer ni ihåg den tiden då många bloggare skrev personliga texter, dikter och delade med sig av sina innersta tankar? Det var värdefullt på något sätt. Och troligtvis har den stora exponeringen genom sociala medier skapat den där väggen så folk kan skydda sig lite i alla fall från allmänhetens ögon. Men jag saknar det i vilket fall som helst.
 
Med det vill jag bara säga att jag har hamnat i en ordentlig "jag-saknar-Taipei- svacka", eller frågan är om jag någonsin lämnade den. Det slog mig idag när jag gick på samma väg som jag gått på i 24 år till mina föräldrars hus att Sverige inte känns som hemma längre. Likväl som när jag pratade med mina vänner från Hongkong igår och de berättade att det kändes läskigt ute i Borås när det blev mörkt.  Under största delen av mitt liv har jag alltid varit övertygad om att Sverige definitivt var ett av världens topp 5 säkraste länder. Jag har försvarat vår kultur och vårt politiska system i vått och tort som om jag vore en patriot ut i fingerspetsarna. Taipei öppnade ögonen för mig. Jag som tjej kunde gå hem ensam endast iklädd en klänning klockan 4 på natten utan att vara rädd. Det enda som kunde hoppa fram och skrämma livet ur mig var en kackerlacka eller två. Att slippa den rädslan och slängas tillbaka i den när man kommer hem igen är svår att förklara men så otäck. 
 
 
 
Jag har alltid sagt att en bit av mig blev kvarlämnad i Santa Barbara för det blev ett hem, en plats jag blev såå förälskad i. Dess fina byggnader, delfinerna som man ibland såg från strandkanten, utsiktne från världens vackraste skolområde, yachterna och State Street. Älskade State Street, jag kan ibland minnas doften av just den gatan, ungefär på samma sätt som jag minns att det luktade hos mina farföräldrar när farmor precis hade bakat sina syltgrottor. Det luktar nostalgi och man önskar så mycket att doften kunde föra en tillbaka inte bara mentalt utan även fysiskt. Men landets orättvisor mot minoriteter, maktbegäret hos myndigheter och dess vikt av pengar gjorde att jag aldrig skulle kunna tänka mig att bosätta mig där permanent. (Ett hus att fly till från nov-feb är en annan sak). 
 
Taipei gav mig inte samma slående känsla av dess skönhet. Jag har under mitt liv blivit bortskämd med vattenutsikter och dessvärre erbjöd inte Taipei varken en sjö eller ett hav från mitt sovrumsfönster. Om vi inte räknar vattnet som skvalpade i tvättmaskinen utanför vill säga. Men mitt halvår i Taipei var mer som en resa. Jag kände att detta var en upptäcksfärd som aldrig kunde avslutas. Jag hade inte sett filmer från Taiwan, jag visste inte hur de klädde sig, hur deras sociala regler fungerade, vad de åt och jag förstod absolut inte språket. Det var en stor skillnad jämfört med hur alla Hollywoodfilmerna förberett mig för Kalifornien. Min höst i Asien har fått mig att vilja bo i Taipei en längre tid, för jag kommer aldrig att bli klar med att upptäcka eller förstå kulturen. Men det är lite det som är charmen för jag kan tänka mig spendera år där och bara ta in allting. Bli rik på kulturen för den har och skulle definitivt fortsätta förundra mig och förändra hur jag ser på världen och framförallt Sverige. Sverige är okej, Sverige är eller åtminstone var hemma. Men för varje gång jag skaffar ett nytt hem blir Sverige mer och mer avlägset. Jag börjar förstå att jag kan kalla mig lyckligt lottad för jag har hela världen som bostadsort numera och en liten stad i Småland kommer aldrig kunna släcka hungern av att fortsätta flytta. 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress

Veckans like